En ekonomisk lösning på problemet med global uppvärming

Konferensen i Paris, om klimatförändringen, rullar på och ingen förväntar sig egentligen att den ska resultera i några åtgärder kraftfulla nog att vända trenden. Från ett ekonomiskt perspektiv, skulle den naturliga lösningen vara att höja konsumenternas priser (inklusive industriella) för kol och olja, till en nivå tillräckligt hög för att reducera utsläppen till en bråkdel av vad de är idag. Men den enklaste utvägen för politiker och opinionsbildare, för att visa att de gör något, är ofta istället att föreslå satsningar på forskning och utveckling av teknologiska innovationer inom energiområdet. Ett vagt hopp om ett teknologiskt mirakel är tillräckligt för somliga människor, för att fortsätta att blunda för realiteter.

Kraftfulla höjningar av konsumentpriserna på olja och kol, genom skatter, skulle vara ett möjligt och kraftfull botemedel, om det sköttes på ett annat sätt än hur politiker vanligen använder beskattning. Om den hela skatteintäkten, istället för att användas till att finansiera energiforskningsprojekt och liknande, återbetalades till medborgare (och företag) i proportion till deras inkomstskatter, en gång om året, då skulle väljarna vara mer benägna att stödja en sådan lösning, eftersom det skulle skapa en skatteåterbäring som, in genomsnitt, vara av samma storlek som de inbetalda skatterna.
Att arbeta med konsumentpriser, istället för utsläppsbegränsningar, kunde också vara ett sätt att åstadkomma det samarbete mellan nationer, som behövs för att lösa ett alltigenom globalt problem. Det är inte rättvist att invånarna i Indien och Kina inte ska tillåtas släppa ut lika mycket koldioxid som den genomsnittlige amerikanen. Men det skulle finnas någon slags rättvisa, i att  komma överens om ett gemensamt konsumentpris för olja och kol, i världens alla länder.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om fästingar och jägare

Rådjursstammen har ökat enormt sedan början av 70-talet. Om någon säger något annat kan det bero på att de lyssnat för mycket på rena partsinlagor från Jägarförbundet. Antalet rådjursolyckor i trafiken var 1971: 1171, 1982: 5498, 1992: 21576, 2003: 27720, 2012: 34866. Se http://www.algen.se/se/statistik-viltolyckor. Under samma tid har fästingarna i t ex Stockholms skärgård ökat ännu mer. När jag själv var barn sprang jag utomhus hela sommaren och fick inte en fästing på mig. Om någon hade fått en fästing var det något man talade om i åratal. Nu kan jag inte vistas i skärgårdssskog ens i oktober några timmar utan att få en hög av fästingar på mina kläder, varav någon eller några hittar sitt mål, kanske nästa dag.
Det finns faktiskt forskare som, utan särintresse, lägger ned all sin tid på att forska om orsakerna till fästingarnas tillväxt. De anser att rådjursstammen bör decimeras med 2/3! Se http://dev.lantbruk.com/forskare-fastingarna-sprids-med-radjuren/2011-07-26. Tyvärr överröstas de helt av okunniga men desto energiskare jägarlobbyister (Sverige är i mångt och mycket ett land som styrs mer av särintressen än av kompetens). Jägarna vill ha skogarna som ett välfyllt skafferi där de utan större ansträngning kan kliva ut och plocka ut ett rådjur. De vill ha bort vargen som konkurrerar med dem och ofta dödar och skadar deras hundar. Men samtidigt tar de definitivt inte sitt ansvar för att hålla rådjursstammen på en rimlig nivå.
Jakt är bra och det är hundra gånger bättre än industriell djuruppfödning. Problemet är att det finns för få jägare, och att deras intresseförening agerar som en ansvarslös ångvält när det gäller fästingproblemet.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Behövs tillväxten?

Tillväxten mäts genom att se hur mycket bruttonationalproduktionen har ökat, justerat för inflation. Men inflationen är svår att beräkna. Antag att en leverantör av teve-apparater säger att den nya modellen är dubbelt så bra och bara 25% dyrare. Hur ska statens inflationsberäknare kunna bedöma det? Tänk om tevens livslängd är hälften lång, men det upptäcker man inte förrän efter fem år då den slutar att fungera. Vidare är det svårt att slita sig från misstanken att statens uppenbara intresse av att redovisa en låg inflation på något sätt kan influera beräkningen. Ett ytterligare problem som är välkänt är att bruttonationalprodukten bara mäter det som köps och säljs men inte det som människor gör själva – t ex ordnar en middag för sina vänner, utan att ta betalt. Allt sammantaget bör den beräknade tillväxten tas med en stor skopa salt. Man bör helt enkelt inte tro särskilt mycket på den, annat än när det handlar om väldigt stora förändringar på kort tid.
Om man accepterar att tillväxtsiffran är otillförlitlig, blir frågan om tillväxtens nödvändighet inte så central längre, Dessutom behöver man väl inte vara ett matematiskt geni för att se det ologiska i att man måste ha tillväxt för att behålla sin levnadsstandard – var tar överskottet vägen?
Att komma ifrån det krampaktiga kramandet av den osäkra tillväxtsiffran skulle vara förlösande eftersom vi då kan se vårt samhälles utveckling i ett vidare perspektiv. Att frigöra sig från tillväxtfokuseringen innebär inte att eftersträva ett stillastående – samhället förändras ju hela tiden. På somliga ställen sker utveckling och förbättringar men i andra änden pågår en förruttnelse i gamla organisationer som en gång varit produktiva och livskraftiga.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Prissättning av miljön

Jesper Roine på Ekonomistas blogg skriver om Gretchen Daily, som hävdar att miljön måste prissättas, även om det är svårt att räkna ut priset: http://ekonomistas.se/2012/12/17/om-den-pragmatiska-vikten-av-att-satta-ett-pris-pa-naturen-och-annat/. Egentligen borde detta med uträkningen av priset inte vara ett så stort problem, om man antar ett mer pragmatiskt arbetssätt: Anpassa priset tills effekten blir den önskade, d v s utsläppen minskar till en nivå känns acceptabel. Det är mycket lättare att bilda sig en uppfattning vilket som är värst: den aktuella miljöpåverkan eller hur mycket industrin (eller vad det nu är) hämmas av aktuella miljöavgifter.
Antag t ex att man skulle enas om att införa koldioxidavgifter globalt. Då vore det enklare att börja med en lägre avgift och se hur användningen av fossila bränslen påverkas, sedan höja den tills en ytterligare höjning skulle orsaka större skada än den resulterande sänkningen av utsläppen.
Att teoretiskt försöka räkna ut priset på förhand är dömt att misslyckas av flera skäl – dels kommer experterna att vara oense och streta emot tills de dukar under av ren utmattning (varvid det resulterande priset kan bli litet vad som helst), dels skulle en sådan uträkning vara en ren skrivbordsprodukt och sådana fungerar ju aldrig – det vet vi ju.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Simidrotten ska inte bestämma vilket simsätt svenskarna ska använda i nästa generation

I samband med att jag anmälde min son till en sommarkurs i simning, fick jag av simklubben ett meddelande som i stort sett sade att man skulle satsa i första hand på crawl i simskolan, medan bröstsimmet som de flesta svenskar använder idag, blir ett eventuellt senare extra simsätt. Detta gjorde mig ganska överraskad, eftersom jag alltid uppfattat crawl som ett energikrävande simsätt som gör att man snabbt blir trött, till skillnad från bröstsim som man kan utföra i stort sätt hur länge som helst om man inte har för bråttom.

Efter att ha googlat litet på bröstsim kontra crawl fann jag, inte särskilt förvånande kanske, att den lokala simklubbens ändrade inriktning är centralstyrd från Svenska Simförbundet. Simförbundet gick sommaren 2011 ut med att man ville reformera simundervisningen i Sverige (se t ex http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4602505). Deras argument är att det är svårt att lära ut bröstsim till barn under sex år. Dessutom hänvisar man till Australien som förebild. Australien har en historia inom Crawl-tekniken. Det var ett av de första länder där tävlingssimmare använde och vidareutvecklade den i slutet av 1800-talet ”upptäckta” crawl-tekniken.

Crawl-tekniken har historiskt sett huvudsakligen varit ett simsätt för tävlingssimmare. I den olympiska grenen frisim, får tävlarna använda vilket simsätt de vill, men alla använder crawl, eftersom det är snabbast.

När jag följer min son till simträningen i simhallen varje tisdag, sitter jag och väntar på läktaren till den stora bassängen, medan simskolan håller till i den lilla. Den stora bassängen används då av simklubbens tränande ungdomar. Det är fascinerande att se hur skickliga de är i vattnet, som fiskar. De simsätt jag ser är uteslutande olika varianter på de snabba simsätten crawl, ryggcrawl, och fjärilssim. De långsammare simsätten bröstsim och ”vanligt” ryggsim förekommer knappast.

Men i min värld, är bröstsim ett simsätt som gör det både roligare och säkrare att bada och simma längs sveriges alla stränder och att vistas på sjön. Jag har svårt att tro att ”medelsvensson” kommer att orka simma någon längre sträcka, typ 100-200 meter med crawl. Eftersom Simförbundet själva erkänner att de inte har någon forskning att hänvisa till, blir det svårt att slita sig från misstanken att Simförbundets agerande är förknippat med deras uppenbara intresse för tävlingssimning.

En stor del av simundervisningen i Sverige utförs av simklubbar. Unga människor med ett brinnande intresse för simning lägger ned ett stort arbete på att lära våra barn simma. Så långt är det jättebra. Men när samma simklubbar, på order uppifrån, tar på sig rätten att bestämma vilket simsätt som ska vara dominerande i Sverige på sikt utan att ha ordentligt på fötterna, känns det inte riktigt bra.

Simidrotten i Sverige organiseras av Svenska Simförbundet, via ett 316 lokala simklubbar. Deras syfte är, för att citera http://iof3.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_44769/cf_104/simidrottenvill07.PDF:

”Svenska Simförbundet har till uppgift:
• att verka för simidrottens utveckling i Sverige
• att handlägga för simidrotten i Sverige gemensamma
angelägenheter
• att främja och samordna svensk simidrott internationellt”

Om alla svenskar ska byta till crawl i nästa generation, så ska det inte ske på order från Simidrotten, utan som resultat av en grundlig undersökning för att reda ut vilket simsätt som är bäst för ”medelsvensson”.

Publicerat i bröstsim, crawl, simskola | 1 kommentar

Matematik för klimateffekten

Nyligen gavs boken ”hållbarhetsmyten” ut av SNS förlag. Av Astrid Kanders recension http://ekonomistas.se/2011/09/01/osaklig-miljokritik-fran-forblindade-tillvaxtoptimister/, får jag intrycket att författarna till boken, har problem med att hantera det faktum att den nuvarande globala produktionstillväxten, som baseras på en ökande och irreversibel omvandling av lufthavets syre till koldioxid, faktiskt är på god väg att förändra livsbetingelserna på vår planet.

Istället för att oroa sig för att detta faktum trasslar till deras kalkyler, kanske de borde lägga ned litet arbete på att skapa nya kalkyler som kan användas för att stödja lösningen av klimatproblemet.

Här kommer en beskrivning av matematiken i klimatproblemet, utifrån en ingenjörs sätt att resonera.

Målet är, enkelt uttryckt, att minska förbränningen av kol och olja, eftersom denna förbränning omvandlar lufthavets syre till koldioxid i en omfattning som i stort sett är irreversibel och kan förändra livsbetingelserna för våra barn och barnbarn på den här planeten.

Detta mål kan, i stort sett, översättas till att minska utvinningen av dessa ämnen, eftersom nästan all utvunnen olja och kol kan förväntas förbrännas, inom en ganska snar framtid.

För att minska utvinningen måste man få ned råoljepriserna (och motsvarande priser för kol).

Dessa priser sjunker bara om efterfrågan minskar. Efterfrågan kan effektivast minskas genom att höja priserna i konsumentledet, och med konsumenter omfattas förstås även industrier som konsumerar olja eller kol.

Det enda sättet att höja dessa priser är genom skatter, kopplade till produkter som härrör från råolja eller kol (t ex bensin). Eftersom målet är att minska utvinningen av olja och kol, och inte att öka statsbudgeten, kan denna skatt vara förenad med en lag om att hela skatteinkomsten ska återbetalas till medborgarna, t ex i relation till deras inbetalade inkomstskatter.

Den stora svårigheten med klimatproblemet är förstås att den kräver en global överenskommelse för att kunna lösas. Den nuvarande metoden, att komma överens om kvoter för olika länder, förefaller helt orealistisk. Det kommer aldrig att kunna uppfattas som rättvist att vissa individer, t ex amerikaner, ska tillåtas förbränna 20 gånger mer olja och kol, än vissa andra individer, t ex kineser och indier.

Varje kännbar överenskommelse på global nivå kan naturligtvis uppfattas om ett oöverstigligt hinder, men i takt med att effekterna av klimatproblemet blir alltmer påträngande, kan man i framtiden tvingas komma överens, fastän det svider.

Med ovanstående matematik, skulle en sådan överenskommelse utgöras av att varje land som deltog skulle ansvara för att priserna i konsumentledet på kol och olja hölls på en viss nivå.

Priset i konsumentledet skulle alltså vara samma i alla länder. Genom att nästan alla länder har valutor som är konvertibla, skulle ett gemensamt pris i t ex dollar, enkelt kunna räknas om till de lokala valutorna.

De flesta skulle säkert hålla med om att ett gemensamt pris i konsumentledet är mer rättvist än kvoter baserade på historisk förbrukning. Inga restriktioner i användningen av kol och olja skulle heller behöva finnas med i överenskommelsen. Nya överenskommelser med nya priser kommer förstås att bli nödvändiga med vissa mellanrum, eftersom man inte från början säkert kan räkna ut vilka konsumentpriser som är nödvändiga för att få ned utvinningen av kol och olja till en nivå som är förenlig med en rimliga livsbetingelser för kommande generationer människor.

Publicerat i hållbar, klimateffekten, klimatproblemet | Lämna en kommentar

Elever och lärare behöver mer kontakt med verkligheten

Entreprenöriellt lärande i skolan får kritik, se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolan-behover-inte-ett-nytt-flummigt-begrepp_6414202.svd, för att dess innehåll är relativt obestämt och för att arbetsformerna är i huvudsak individuella. Det kan hända att kritikerna har rätt i att ämnet ger utökat utrymme för avspänd flumpedakogik. Samtidigt kan man se förslaget om entreprenörslärande som ett sätt för eleverna och undervisningen att få mer kontakt med verkligheten utanför skolan. Man kan inte bortse från att det finns ett problem med att låsa in växande barn och ungdomar i en skolvärld som är helt isolerad från det verkliga livet. Skolan behöver en koppling till verkligheten utanför för att kunna fungera. Kontakten med verkligheten utanför kanske till och med är viktigare än vilka länders barn som har bäst matematikunskaper. De flesta ungdomar kommer efter utbildningen trots allt ut i en värld där man har rätt liten nytta av att kunna räkna ut derivatan av en sinusfunktion. Det finns ett problem med att vi i praktiken låser in den uppväxande generationen i 12 år (eller 13-år om man räknar in 6-års-verksamheten) och konsumerar deras tid med övningar som kanske inte är relevanta i deras framtida arbetsliv. Att arbetsmarknaden trots detta föredrar elever som passerat denna skola med höga betyg, beror kanske mer på att det är en mätare på ambition, intelligens och arbetsamhet, än på att de kunskaper som skolan lär ut verkligen är till nytta i arbetslivet. Trots de många åren, är de flesta ungdomar ganska handikappade när de kommer ut: De kan inte skriva begripligt (eftersom det inte finns några krav på svenskalärarna att lära ut detta), de kan inte göra enkla reparationer av saker som går sönder (eftersom slöjden inte lär ut detta), de vet i stort sett ingenting om Sveriges lagar och hur en rättegång går till. Något måste göras för att eleverna och lärarna ska få kontakt med verkligheten. Entreprenöriellt lärande kanske kan dra ett litet strå till stacken.

Publicerat i skola undervisning entreprenör | 1 kommentar

Riv det brandskadade arkitekthuset och bygg ett nytt, gärna i vacker äldre stil

En eldsvåda härjade i våras ett hus, som av stockholmarna flera gånger korats till utmärkelsen Stockholms fulaste hus. Ja just det – arkitekthuset, eller Arkitekthögskolan som det egentligen heter, på Östermalm. En brand är i sig en hemsk katastrof, men det är svårt att slita sig från tanken att den i detta fall öppnar för möjligheten att bygga något nytt och vackrare, på samma plats.

Största chansen att hamna rätt i ett sådant projekt är antagligen att arkitekterna redan från början får uppdraget att rita ett hus i äldre stil t ex 1800-1930. Det finns i Stockholm massor av exempel på nya jättesnygga bostadsområden som på beställning ritats i äldre stil – t ex S:t Eriksområdet, eller de nybyggda husen vid jarlaplan, eller de vid torsgatan, en bit efter Norra Bantorget.

Dessa områden utstrålar trivsel och värme. Arkitekterna själva kan dock ibland lufta sin besvikelse över att inte ha fått fria händer med uttryck i stil med ”skrynkliga hus”.

Det gamla, nu brunna, arkitekthuset, är däremot ett typexempel på många arkitekters bristande ödmjukhet, och deras vilja att sätta sitt personliga fotavtryck i vår stadsmiljö, oavsett det estetiska resultatet. Samma arkitekter väljer dock ofta, av någon anledning, att själva bosätta sig i äldre hus eller villor.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Låt högskolorna utforma sina egna intagningskrav

Betygsinflationen är ett välbekant problem i vårt nuvarande skolsystem. Bättre betyg innebär attraktivare skola och fler elever. Återigen diskuterar man, på ett ganska ytligt sätt, hur betygssystemet ska ändras för att bli rättvist. En del nostalgiker kommer på att det tidigare hatade relativa betygssystemet borde återinföras. Men problemen ligger djupare än så. Införandet av de relativa betygen 1962 gjordes för att standardisera och förenkla intagningen till högre läroverk och universitet. Tidigare hade dessa själva mer eller mindre styrt över sina intagningskrav. Det fanns forskning som visade att de som hade höga betyg i grundskola eller gymnasium också hade större förmåga att klara universitetsstudier. Förutsättningen var dock att tiden för inlärning var samma för alla elever. D v s om två elever pluggar matematik i tre år och en får betyg A och den andra bara B, så kan man räkna med att den första eleven är lämpligare för högre studier. Men om den första eleven har pluggat i fyra år för att uppnå detta betyg, så är betygen inte längre ett fungerande sätt att förutse chanserna att klara av högre studier.

I ett ytligt perspektiv, och i en samhällsanda som gynnade centralisering, fanns det alltså en solid vetenskaplig grund för att införa de relativa betygen. Senare har man dock glömt bort varför dessa infördes. Genom att tillåta elever att studera längre för att uppnå ett visst betyg, vilket är begripligt ur ett allmänmänskligt perspektiv, ryckte man samtidigt bort den vetenskapliga grunden för att använda betygen som urvalsinstrument till högre utbildning. Detta är dock en petitess i sammanhanget. Det största problemet med betygssystemet är att det i praktiken styr upp och likriktar utbildningen i grund- och gymnasieskolan. Det orsakar allvarliga skador på två olika sätt. Dels tvingas alla barn lära sig i stort sett exakt samma kunskaper, och dels kastar man bort lärarnas personliga kunskaper eftersom endast de kunskaper som ger betyg har något värde för eleverna. Den totala kunskapsmängden är, som vi alla vet, enorm. Men eftersom betygen ska användas som intagningsgrund måste de vara jämförbara, vilket innebär att att någon myndighet måste välja ut en droppe här och en droppe där ur havet av kunskap, och göra denna handfull av droppar till alenarådande målsättning för elever och lärare. Det är dock ganska lätt att förstå att det vore bättre om invånarna hade mera olika kunskaper, annars blir vi som samhälle sett, väldigt kunskapsfattiga. Många lärare är väldigt intresserade av sina ämnen och kan ha instressanta kunskaper som de gärna skulle vilja dela med sig av. Om en lärare skulle drista sig att lära ut en sådan kunskap skulle eleven (och föräldrarna) säga: Det där är säkert väldigt intressant, men just nu är det viktigast för mig att samla de betyg jag behöver för att komma in på den utbildning som jag vill gå på. Snälla läraren: Hjälp mig bara att lära mig de kunskaper som räknas vid betygsättningen!

Lösningen på dessa problem är att gå till roten med det onda. Man måste alltså gå tillbaka till 1962 då man standardiserade intagningssystemet för högre studier. Vi måste acceptera att vi då tänkte fel, och att detta feltänk var ett resultat av den samhällsanda som rådde just då. Med den kunskap vi har idag, kan vi göra rätt nu det som gjordes fel 1962. Vi måste åter ge gymnasier och universitet huvudinflytandet över sin intagning. Detta kommer att leda till en del praktiska problem, som t ex att betyg som funkar på ett universitet inte räknas särskilt högt på ett annat, eller att elever tvingas visa sina kunskaper på andra sätt, t ex genom intagningprov som dessutom kan vara helt olika på olika skolor. Dessa praktiska problem måste vi dock leva med, om vi vill ha en fungerande skolning och en utbildning. Det skulle dessutom höja lärarnas status, eftersom man skulle se deras personliga kompetens som garantin för deras undervisning, istället för att som nu betrakta dem som underordnade kunskapskopieringsautomater.

Genom att betygen inte längre, åtminstone inte automatiskt, utgör grund för intagning till högre studier, är det inte längre lika viktigt att ha ett gemensamt betygssystem. Om man ger de enskilda skolorna friheten att ansvara för sina betygsystem, så kommer det dock förmodligen ändå att, på ett organiskt sätt, uppstå ett visst mått av standardisering. Större välkända skolor kan kosta på sig att ha helt egna system, eftersom deras betyg bärs upp av att de är välkända och renommerade. Vissa mindre skolor kommer att envisas med att ha helt egna (och inkompatibla) betygssystem. De flesta skolor kan dock förväntas att ansluta sig till någon form av gemensam betygskala. Dessa betygsskalor kan underhållas av statliga och privata, sinsemellan konkurrerande, institut. En skola som anknyter sig till ett institut betalar avgift till detta i utbyte mot att institutet garanterar att deras betyg svarar mot institutets normer.

Bortsett från att dessa förändringar möjliggör en rikare undervisning i grund- och gymnasieskola, innebär de också större friheter till universiteten. De kan t ex ha en egen uppfattning om vilken bildning de tycker är viktig för de elever som ska utbildas till t ex jurister, ingenjörer eller läkare.

Publicerat i betygssystem | 1 kommentar

Låt SAAB vila i frid

Sluta kamma SAAB medhårs. Jag är innerligt trött på alla maningar till regeringen att lätta på penningpungen för SAAB. En garanti från Svenska regeringen är de facto samma sak som att svenska staten tar hela risken och noll kronor av räntan.

Det finns absolut ingen anledning att svenska skattebetalare ska låna ut (läs ge bort) sina hårt förvärvade pengar till holländska lycksökare och ryska tänkbara penningtvättare.

Alla vet att SAAB i stort sett aldrig har gått med vinst, och idag är läget för företaget oändligt mycket sämre än det någonsin varit tidigare.

Att kasta skattepengar i detta hål är inget annat än total ansvarslöshet och ovarsamhet med våra gemensamma pengar.

Snälla SvD låt mig slippa se fler rubriker i stil med förra veckans: ”Spänd väntan för Saab: Alla ansvariga tycks gå i otakt. Risken är att kon dör medan gräset växer”

För tusan hakar: Kon har cancer för länge sedan. Låt den vila i frid. Kasta inte bort våra pengar för pudra upp liket några år till.

Själv kör jag SAAB, men det är en helt annan sak.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar