En ekonomisk lösning på problemet med global uppvärming

Konferensen i Paris, om klimatförändringen, rullar på och ingen förväntar sig egentligen att den ska resultera i några åtgärder kraftfulla nog att vända trenden. Från ett ekonomiskt perspektiv, skulle den naturliga lösningen vara att höja konsumenternas priser (inklusive industriella) för kol och olja, till en nivå tillräckligt hög för att reducera utsläppen till en bråkdel av vad de är idag. Men den enklaste utvägen för politiker och opinionsbildare, för att visa att de gör något, är ofta istället att föreslå satsningar på forskning och utveckling av teknologiska innovationer inom energiområdet. Ett vagt hopp om ett teknologiskt mirakel är tillräckligt för somliga människor, för att fortsätta att blunda för realiteter.

Kraftfulla höjningar av konsumentpriserna på olja och kol, genom skatter, skulle vara ett möjligt och kraftfull botemedel, om det sköttes på ett annat sätt än hur politiker vanligen använder beskattning. Om den hela skatteintäkten, istället för att användas till att finansiera energiforskningsprojekt och liknande, återbetalades till medborgare (och företag) i proportion till deras inkomstskatter, en gång om året, då skulle väljarna vara mer benägna att stödja en sådan lösning, eftersom det skulle skapa en skatteåterbäring som, in genomsnitt, vara av samma storlek som de inbetalda skatterna.
Att arbeta med konsumentpriser, istället för utsläppsbegränsningar, kunde också vara ett sätt att åstadkomma det samarbete mellan nationer, som behövs för att lösa ett alltigenom globalt problem. Det är inte rättvist att invånarna i Indien och Kina inte ska tillåtas släppa ut lika mycket koldioxid som den genomsnittlige amerikanen. Men det skulle finnas någon slags rättvisa, i att  komma överens om ett gemensamt konsumentpris för olja och kol, i världens alla länder.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om fästingar och jägare

Rådjursstammen har ökat enormt sedan början av 70-talet. Om någon säger något annat kan det bero på att de lyssnat för mycket på rena partsinlagor från Jägarförbundet. Antalet rådjursolyckor i trafiken var 1971: 1171, 1982: 5498, 1992: 21576, 2003: 27720, 2012: 34866. Se http://www.algen.se/se/statistik-viltolyckor. Under samma tid har fästingarna i t ex Stockholms skärgård ökat ännu mer. När jag själv var barn sprang jag utomhus hela sommaren och fick inte en fästing på mig. Om någon hade fått en fästing var det något man talade om i åratal. Nu kan jag inte vistas i skärgårdssskog ens i oktober några timmar utan att få en hög av fästingar på mina kläder, varav någon eller några hittar sitt mål, kanske nästa dag.
Det finns faktiskt forskare som, utan särintresse, lägger ned all sin tid på att forska om orsakerna till fästingarnas tillväxt. De anser att rådjursstammen bör decimeras med 2/3! Se http://dev.lantbruk.com/forskare-fastingarna-sprids-med-radjuren/2011-07-26. Tyvärr överröstas de helt av okunniga men desto energiskare jägarlobbyister (Sverige är i mångt och mycket ett land som styrs mer av särintressen än av kompetens). Jägarna vill ha skogarna som ett välfyllt skafferi där de utan större ansträngning kan kliva ut och plocka ut ett rådjur. De vill ha bort vargen som konkurrerar med dem och ofta dödar och skadar deras hundar. Men samtidigt tar de definitivt inte sitt ansvar för att hålla rådjursstammen på en rimlig nivå.
Jakt är bra och det är hundra gånger bättre än industriell djuruppfödning. Problemet är att det finns för få jägare, och att deras intresseförening agerar som en ansvarslös ångvält när det gäller fästingproblemet.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Behövs tillväxten?

Tillväxten mäts genom att se hur mycket bruttonationalproduktionen har ökat, justerat för inflation. Men inflationen är svår att beräkna. Antag att en leverantör av teve-apparater säger att den nya modellen är dubbelt så bra och bara 25% dyrare. Hur ska statens inflationsberäknare kunna bedöma det? Tänk om tevens livslängd är hälften lång, men det upptäcker man inte förrän efter fem år då den slutar att fungera. Vidare är det svårt att slita sig från misstanken att statens uppenbara intresse av att redovisa en låg inflation på något sätt kan influera beräkningen. Ett ytterligare problem som är välkänt är att bruttonationalprodukten bara mäter det som köps och säljs men inte det som människor gör själva – t ex ordnar en middag för sina vänner, utan att ta betalt. Allt sammantaget bör den beräknade tillväxten tas med en stor skopa salt. Man bör helt enkelt inte tro särskilt mycket på den, annat än när det handlar om väldigt stora förändringar på kort tid.
Om man accepterar att tillväxtsiffran är otillförlitlig, blir frågan om tillväxtens nödvändighet inte så central längre, Dessutom behöver man väl inte vara ett matematiskt geni för att se det ologiska i att man måste ha tillväxt för att behålla sin levnadsstandard – var tar överskottet vägen?
Att komma ifrån det krampaktiga kramandet av den osäkra tillväxtsiffran skulle vara förlösande eftersom vi då kan se vårt samhälles utveckling i ett vidare perspektiv. Att frigöra sig från tillväxtfokuseringen innebär inte att eftersträva ett stillastående – samhället förändras ju hela tiden. På somliga ställen sker utveckling och förbättringar men i andra änden pågår en förruttnelse i gamla organisationer som en gång varit produktiva och livskraftiga.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Prissättning av miljön

Jesper Roine på Ekonomistas blogg skriver om Gretchen Daily, som hävdar att miljön måste prissättas, även om det är svårt att räkna ut priset: http://ekonomistas.se/2012/12/17/om-den-pragmatiska-vikten-av-att-satta-ett-pris-pa-naturen-och-annat/. Egentligen borde detta med uträkningen av priset inte vara ett så stort problem, om man antar ett mer pragmatiskt arbetssätt: Anpassa priset tills effekten blir den önskade, d v s utsläppen minskar till en nivå känns acceptabel. Det är mycket lättare att bilda sig en uppfattning vilket som är värst: den aktuella miljöpåverkan eller hur mycket industrin (eller vad det nu är) hämmas av aktuella miljöavgifter.
Antag t ex att man skulle enas om att införa koldioxidavgifter globalt. Då vore det enklare att börja med en lägre avgift och se hur användningen av fossila bränslen påverkas, sedan höja den tills en ytterligare höjning skulle orsaka större skada än den resulterande sänkningen av utsläppen.
Att teoretiskt försöka räkna ut priset på förhand är dömt att misslyckas av flera skäl – dels kommer experterna att vara oense och streta emot tills de dukar under av ren utmattning (varvid det resulterande priset kan bli litet vad som helst), dels skulle en sådan uträkning vara en ren skrivbordsprodukt och sådana fungerar ju aldrig – det vet vi ju.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Simidrotten ska inte bestämma vilket simsätt svenskarna ska använda i nästa generation

I samband med att jag anmälde min son till en sommarkurs i simning, fick jag av simklubben ett meddelande som i stort sett sade att man skulle satsa i första hand på crawl i simskolan, medan bröstsimmet som de flesta svenskar använder idag, blir ett eventuellt senare extra simsätt. Detta gjorde mig ganska överraskad, eftersom jag alltid uppfattat crawl som ett energikrävande simsätt som gör att man snabbt blir trött, till skillnad från bröstsim som man kan utföra i stort sätt hur länge som helst om man inte har för bråttom.

Efter att ha googlat litet på bröstsim kontra crawl fann jag, inte särskilt förvånande kanske, att den lokala simklubbens ändrade inriktning är centralstyrd från Svenska Simförbundet. Simförbundet gick sommaren 2011 ut med att man ville reformera simundervisningen i Sverige (se t ex http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4602505). Deras argument är att det är svårt att lära ut bröstsim till barn under sex år. Dessutom hänvisar man till Australien som förebild. Australien har en historia inom Crawl-tekniken. Det var ett av de första länder där tävlingssimmare använde och vidareutvecklade den i slutet av 1800-talet ”upptäckta” crawl-tekniken.

Crawl-tekniken har historiskt sett huvudsakligen varit ett simsätt för tävlingssimmare. I den olympiska grenen frisim, får tävlarna använda vilket simsätt de vill, men alla använder crawl, eftersom det är snabbast.

När jag följer min son till simträningen i simhallen varje tisdag, sitter jag och väntar på läktaren till den stora bassängen, medan simskolan håller till i den lilla. Den stora bassängen används då av simklubbens tränande ungdomar. Det är fascinerande att se hur skickliga de är i vattnet, som fiskar. De simsätt jag ser är uteslutande olika varianter på de snabba simsätten crawl, ryggcrawl, och fjärilssim. De långsammare simsätten bröstsim och ”vanligt” ryggsim förekommer knappast.

Men i min värld, är bröstsim ett simsätt som gör det både roligare och säkrare att bada och simma längs sveriges alla stränder och att vistas på sjön. Jag har svårt att tro att ”medelsvensson” kommer att orka simma någon längre sträcka, typ 100-200 meter med crawl. Eftersom Simförbundet själva erkänner att de inte har någon forskning att hänvisa till, blir det svårt att slita sig från misstanken att Simförbundets agerande är förknippat med deras uppenbara intresse för tävlingssimning.

En stor del av simundervisningen i Sverige utförs av simklubbar. Unga människor med ett brinnande intresse för simning lägger ned ett stort arbete på att lära våra barn simma. Så långt är det jättebra. Men när samma simklubbar, på order uppifrån, tar på sig rätten att bestämma vilket simsätt som ska vara dominerande i Sverige på sikt utan att ha ordentligt på fötterna, känns det inte riktigt bra.

Simidrotten i Sverige organiseras av Svenska Simförbundet, via ett 316 lokala simklubbar. Deras syfte är, för att citera http://iof3.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_44769/cf_104/simidrottenvill07.PDF:

”Svenska Simförbundet har till uppgift:
• att verka för simidrottens utveckling i Sverige
• att handlägga för simidrotten i Sverige gemensamma
angelägenheter
• att främja och samordna svensk simidrott internationellt”

Om alla svenskar ska byta till crawl i nästa generation, så ska det inte ske på order från Simidrotten, utan som resultat av en grundlig undersökning för att reda ut vilket simsätt som är bäst för ”medelsvensson”.

Publicerat i bröstsim, crawl, simskola | 1 kommentar

Matematik för klimateffekten

Nyligen gavs boken ”hållbarhetsmyten” ut av SNS förlag. Av Astrid Kanders recension http://ekonomistas.se/2011/09/01/osaklig-miljokritik-fran-forblindade-tillvaxtoptimister/, får jag intrycket att författarna till boken, har problem med att hantera det faktum att den nuvarande globala produktionstillväxten, som baseras på en ökande och irreversibel omvandling av lufthavets syre till koldioxid, faktiskt är på god väg att förändra livsbetingelserna på vår planet.

Istället för att oroa sig för att detta faktum trasslar till deras kalkyler, kanske de borde lägga ned litet arbete på att skapa nya kalkyler som kan användas för att stödja lösningen av klimatproblemet.

Här kommer en beskrivning av matematiken i klimatproblemet, utifrån en ingenjörs sätt att resonera.

Målet är, enkelt uttryckt, att minska förbränningen av kol och olja, eftersom denna förbränning omvandlar lufthavets syre till koldioxid i en omfattning som i stort sett är irreversibel och kan förändra livsbetingelserna för våra barn och barnbarn på den här planeten.

Detta mål kan, i stort sett, översättas till att minska utvinningen av dessa ämnen, eftersom nästan all utvunnen olja och kol kan förväntas förbrännas, inom en ganska snar framtid.

För att minska utvinningen måste man få ned råoljepriserna (och motsvarande priser för kol).

Dessa priser sjunker bara om efterfrågan minskar. Efterfrågan kan effektivast minskas genom att höja priserna i konsumentledet, och med konsumenter omfattas förstås även industrier som konsumerar olja eller kol.

Det enda sättet att höja dessa priser är genom skatter, kopplade till produkter som härrör från råolja eller kol (t ex bensin). Eftersom målet är att minska utvinningen av olja och kol, och inte att öka statsbudgeten, kan denna skatt vara förenad med en lag om att hela skatteinkomsten ska återbetalas till medborgarna, t ex i relation till deras inbetalade inkomstskatter.

Den stora svårigheten med klimatproblemet är förstås att den kräver en global överenskommelse för att kunna lösas. Den nuvarande metoden, att komma överens om kvoter för olika länder, förefaller helt orealistisk. Det kommer aldrig att kunna uppfattas som rättvist att vissa individer, t ex amerikaner, ska tillåtas förbränna 20 gånger mer olja och kol, än vissa andra individer, t ex kineser och indier.

Varje kännbar överenskommelse på global nivå kan naturligtvis uppfattas om ett oöverstigligt hinder, men i takt med att effekterna av klimatproblemet blir alltmer påträngande, kan man i framtiden tvingas komma överens, fastän det svider.

Med ovanstående matematik, skulle en sådan överenskommelse utgöras av att varje land som deltog skulle ansvara för att priserna i konsumentledet på kol och olja hölls på en viss nivå.

Priset i konsumentledet skulle alltså vara samma i alla länder. Genom att nästan alla länder har valutor som är konvertibla, skulle ett gemensamt pris i t ex dollar, enkelt kunna räknas om till de lokala valutorna.

De flesta skulle säkert hålla med om att ett gemensamt pris i konsumentledet är mer rättvist än kvoter baserade på historisk förbrukning. Inga restriktioner i användningen av kol och olja skulle heller behöva finnas med i överenskommelsen. Nya överenskommelser med nya priser kommer förstås att bli nödvändiga med vissa mellanrum, eftersom man inte från början säkert kan räkna ut vilka konsumentpriser som är nödvändiga för att få ned utvinningen av kol och olja till en nivå som är förenlig med en rimliga livsbetingelser för kommande generationer människor.

Publicerat i hållbar, klimateffekten, klimatproblemet | Lämna en kommentar

Elever och lärare behöver mer kontakt med verkligheten

Entreprenöriellt lärande i skolan får kritik, se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolan-behover-inte-ett-nytt-flummigt-begrepp_6414202.svd, för att dess innehåll är relativt obestämt och för att arbetsformerna är i huvudsak individuella. Det kan hända att kritikerna har rätt i att ämnet ger utökat utrymme för avspänd flumpedakogik. Samtidigt kan man se förslaget om entreprenörslärande som ett sätt för eleverna och undervisningen att få mer kontakt med verkligheten utanför skolan. Man kan inte bortse från att det finns ett problem med att låsa in växande barn och ungdomar i en skolvärld som är helt isolerad från det verkliga livet. Skolan behöver en koppling till verkligheten utanför för att kunna fungera. Kontakten med verkligheten utanför kanske till och med är viktigare än vilka länders barn som har bäst matematikunskaper. De flesta ungdomar kommer efter utbildningen trots allt ut i en värld där man har rätt liten nytta av att kunna räkna ut derivatan av en sinusfunktion. Det finns ett problem med att vi i praktiken låser in den uppväxande generationen i 12 år (eller 13-år om man räknar in 6-års-verksamheten) och konsumerar deras tid med övningar som kanske inte är relevanta i deras framtida arbetsliv. Att arbetsmarknaden trots detta föredrar elever som passerat denna skola med höga betyg, beror kanske mer på att det är en mätare på ambition, intelligens och arbetsamhet, än på att de kunskaper som skolan lär ut verkligen är till nytta i arbetslivet. Trots de många åren, är de flesta ungdomar ganska handikappade när de kommer ut: De kan inte skriva begripligt (eftersom det inte finns några krav på svenskalärarna att lära ut detta), de kan inte göra enkla reparationer av saker som går sönder (eftersom slöjden inte lär ut detta), de vet i stort sett ingenting om Sveriges lagar och hur en rättegång går till. Något måste göras för att eleverna och lärarna ska få kontakt med verkligheten. Entreprenöriellt lärande kanske kan dra ett litet strå till stacken.

Publicerat i skola undervisning entreprenör | 1 kommentar