En ekonomisk lösning på problemet med global uppvärming

Konferensen i Paris, om klimatförändringen, rullar på och ingen förväntar sig egentligen att den ska resultera i några åtgärder kraftfulla nog att vända trenden. Från ett ekonomiskt perspektiv, skulle den naturliga lösningen vara att höja konsumenternas priser (inklusive industriella) för kol och olja, till en nivå tillräckligt hög för att reducera utsläppen till en bråkdel av vad de är idag. Men den enklaste utvägen för politiker och opinionsbildare, för att visa att de gör något, är ofta istället att föreslå satsningar på forskning och utveckling av teknologiska innovationer inom energiområdet. Ett vagt hopp om ett teknologiskt mirakel är tillräckligt för somliga människor, för att fortsätta att blunda för realiteter.

Kraftfulla höjningar av konsumentpriserna på olja och kol, genom skatter, skulle vara ett möjligt och kraftfull botemedel, om det sköttes på ett annat sätt än hur politiker vanligen använder beskattning. Om den hela skatteintäkten, istället för att användas till att finansiera energiforskningsprojekt och liknande, återbetalades till medborgare (och företag) i proportion till deras inkomstskatter, en gång om året, då skulle väljarna vara mer benägna att stödja en sådan lösning, eftersom det skulle skapa en skatteåterbäring som, in genomsnitt, vara av samma storlek som de inbetalda skatterna.
Att arbeta med konsumentpriser, istället för utsläppsbegränsningar, kunde också vara ett sätt att åstadkomma det samarbete mellan nationer, som behövs för att lösa ett alltigenom globalt problem. Det är inte rättvist att invånarna i Indien och Kina inte ska tillåtas släppa ut lika mycket koldioxid som den genomsnittlige amerikanen. Men det skulle finnas någon slags rättvisa, i att  komma överens om ett gemensamt konsumentpris för olja och kol, i världens alla länder.

Behövs tillväxten?

Tillväxten mäts genom att se hur mycket bruttonationalproduktionen har ökat, justerat för inflation. Men inflationen är svår att beräkna. Antag att en leverantör av teve-apparater säger att den nya modellen är dubbelt så bra och bara 25% dyrare. Hur ska statens inflationsberäknare kunna bedöma det? Tänk om tevens livslängd är hälften lång, men det upptäcker man inte förrän efter fem år då den slutar att fungera. Vidare är det svårt att slita sig från misstanken att statens uppenbara intresse av att redovisa en låg inflation på något sätt kan influera beräkningen. Ett ytterligare problem som är välkänt är att bruttonationalprodukten bara mäter det som köps och säljs men inte det som människor gör själva – t ex ordnar en middag för sina vänner, utan att ta betalt. Allt sammantaget bör den beräknade tillväxten tas med en stor skopa salt. Man bör helt enkelt inte tro särskilt mycket på den, annat än när det handlar om väldigt stora förändringar på kort tid.
Om man accepterar att tillväxtsiffran är otillförlitlig, blir frågan om tillväxtens nödvändighet inte så central längre, Dessutom behöver man väl inte vara ett matematiskt geni för att se det ologiska i att man måste ha tillväxt för att behålla sin levnadsstandard – var tar överskottet vägen?
Att komma ifrån det krampaktiga kramandet av den osäkra tillväxtsiffran skulle vara förlösande eftersom vi då kan se vårt samhälles utveckling i ett vidare perspektiv. Att frigöra sig från tillväxtfokuseringen innebär inte att eftersträva ett stillastående – samhället förändras ju hela tiden. På somliga ställen sker utveckling och förbättringar men i andra änden pågår en förruttnelse i gamla organisationer som en gång varit produktiva och livskraftiga.

Prissättning av miljön

Jesper Roine på Ekonomistas blogg skriver om Gretchen Daily, som hävdar att miljön måste prissättas, även om det är svårt att räkna ut priset: http://ekonomistas.se/2012/12/17/om-den-pragmatiska-vikten-av-att-satta-ett-pris-pa-naturen-och-annat/. Egentligen borde detta med uträkningen av priset inte vara ett så stort problem, om man antar ett mer pragmatiskt arbetssätt: Anpassa priset tills effekten blir den önskade, d v s utsläppen minskar till en nivå känns acceptabel. Det är mycket lättare att bilda sig en uppfattning vilket som är värst: den aktuella miljöpåverkan eller hur mycket industrin (eller vad det nu är) hämmas av aktuella miljöavgifter.
Antag t ex att man skulle enas om att införa koldioxidavgifter globalt. Då vore det enklare att börja med en lägre avgift och se hur användningen av fossila bränslen påverkas, sedan höja den tills en ytterligare höjning skulle orsaka större skada än den resulterande sänkningen av utsläppen.
Att teoretiskt försöka räkna ut priset på förhand är dömt att misslyckas av flera skäl – dels kommer experterna att vara oense och streta emot tills de dukar under av ren utmattning (varvid det resulterande priset kan bli litet vad som helst), dels skulle en sådan uträkning vara en ren skrivbordsprodukt och sådana fungerar ju aldrig – det vet vi ju.

Elever och lärare behöver mer kontakt med verkligheten

Entreprenöriellt lärande i skolan får kritik, se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skolan-behover-inte-ett-nytt-flummigt-begrepp_6414202.svd, för att dess innehåll är relativt obestämt och för att arbetsformerna är i huvudsak individuella. Det kan hända att kritikerna har rätt i att ämnet ger utökat utrymme för avspänd flumpedakogik. Samtidigt kan man se förslaget om entreprenörslärande som ett sätt för eleverna och undervisningen att få mer kontakt med verkligheten utanför skolan. Man kan inte bortse från att det finns ett problem med att låsa in växande barn och ungdomar i en skolvärld som är helt isolerad från det verkliga livet. Skolan behöver en koppling till verkligheten utanför för att kunna fungera. Kontakten med verkligheten utanför kanske till och med är viktigare än vilka länders barn som har bäst matematikunskaper. De flesta ungdomar kommer efter utbildningen trots allt ut i en värld där man har rätt liten nytta av att kunna räkna ut derivatan av en sinusfunktion. Det finns ett problem med att vi i praktiken låser in den uppväxande generationen i 12 år (eller 13-år om man räknar in 6-års-verksamheten) och konsumerar deras tid med övningar som kanske inte är relevanta i deras framtida arbetsliv. Att arbetsmarknaden trots detta föredrar elever som passerat denna skola med höga betyg, beror kanske mer på att det är en mätare på ambition, intelligens och arbetsamhet, än på att de kunskaper som skolan lär ut verkligen är till nytta i arbetslivet. Trots de många åren, är de flesta ungdomar ganska handikappade när de kommer ut: De kan inte skriva begripligt (eftersom det inte finns några krav på svenskalärarna att lära ut detta), de kan inte göra enkla reparationer av saker som går sönder (eftersom slöjden inte lär ut detta), de vet i stort sett ingenting om Sveriges lagar och hur en rättegång går till. Något måste göras för att eleverna och lärarna ska få kontakt med verkligheten. Entreprenöriellt lärande kanske kan dra ett litet strå till stacken.

Låt högskolorna utforma sina egna intagningskrav

Betygsinflationen är ett välbekant problem i vårt nuvarande skolsystem. Bättre betyg innebär attraktivare skola och fler elever. Återigen diskuterar man, på ett ganska ytligt sätt, hur betygssystemet ska ändras för att bli rättvist. En del nostalgiker kommer på att det tidigare hatade relativa betygssystemet borde återinföras. Men problemen ligger djupare än så. Införandet av de relativa betygen 1962 gjordes för att standardisera och förenkla intagningen till högre läroverk och universitet. Tidigare hade dessa själva mer eller mindre styrt över sina intagningskrav. Det fanns forskning som visade att de som hade höga betyg i grundskola eller gymnasium också hade större förmåga att klara universitetsstudier. Förutsättningen var dock att tiden för inlärning var samma för alla elever. D v s om två elever pluggar matematik i tre år och en får betyg A och den andra bara B, så kan man räkna med att den första eleven är lämpligare för högre studier. Men om den första eleven har pluggat i fyra år för att uppnå detta betyg, så är betygen inte längre ett fungerande sätt att förutse chanserna att klara av högre studier.

I ett ytligt perspektiv, och i en samhällsanda som gynnade centralisering, fanns det alltså en solid vetenskaplig grund för att införa de relativa betygen. Senare har man dock glömt bort varför dessa infördes. Genom att tillåta elever att studera längre för att uppnå ett visst betyg, vilket är begripligt ur ett allmänmänskligt perspektiv, ryckte man samtidigt bort den vetenskapliga grunden för att använda betygen som urvalsinstrument till högre utbildning. Detta är dock en petitess i sammanhanget. Det största problemet med betygssystemet är att det i praktiken styr upp och likriktar utbildningen i grund- och gymnasieskolan. Det orsakar allvarliga skador på två olika sätt. Dels tvingas alla barn lära sig i stort sett exakt samma kunskaper, och dels kastar man bort lärarnas personliga kunskaper eftersom endast de kunskaper som ger betyg har något värde för eleverna. Den totala kunskapsmängden är, som vi alla vet, enorm. Men eftersom betygen ska användas som intagningsgrund måste de vara jämförbara, vilket innebär att att någon myndighet måste välja ut en droppe här och en droppe där ur havet av kunskap, och göra denna handfull av droppar till alenarådande målsättning för elever och lärare. Det är dock ganska lätt att förstå att det vore bättre om invånarna hade mera olika kunskaper, annars blir vi som samhälle sett, väldigt kunskapsfattiga. Många lärare är väldigt intresserade av sina ämnen och kan ha instressanta kunskaper som de gärna skulle vilja dela med sig av. Om en lärare skulle drista sig att lära ut en sådan kunskap skulle eleven (och föräldrarna) säga: Det där är säkert väldigt intressant, men just nu är det viktigast för mig att samla de betyg jag behöver för att komma in på den utbildning som jag vill gå på. Snälla läraren: Hjälp mig bara att lära mig de kunskaper som räknas vid betygsättningen!

Lösningen på dessa problem är att gå till roten med det onda. Man måste alltså gå tillbaka till 1962 då man standardiserade intagningssystemet för högre studier. Vi måste acceptera att vi då tänkte fel, och att detta feltänk var ett resultat av den samhällsanda som rådde just då. Med den kunskap vi har idag, kan vi göra rätt nu det som gjordes fel 1962. Vi måste åter ge gymnasier och universitet huvudinflytandet över sin intagning. Detta kommer att leda till en del praktiska problem, som t ex att betyg som funkar på ett universitet inte räknas särskilt högt på ett annat, eller att elever tvingas visa sina kunskaper på andra sätt, t ex genom intagningprov som dessutom kan vara helt olika på olika skolor. Dessa praktiska problem måste vi dock leva med, om vi vill ha en fungerande skolning och en utbildning. Det skulle dessutom höja lärarnas status, eftersom man skulle se deras personliga kompetens som garantin för deras undervisning, istället för att som nu betrakta dem som underordnade kunskapskopieringsautomater.

Genom att betygen inte längre, åtminstone inte automatiskt, utgör grund för intagning till högre studier, är det inte längre lika viktigt att ha ett gemensamt betygssystem. Om man ger de enskilda skolorna friheten att ansvara för sina betygsystem, så kommer det dock förmodligen ändå att, på ett organiskt sätt, uppstå ett visst mått av standardisering. Större välkända skolor kan kosta på sig att ha helt egna system, eftersom deras betyg bärs upp av att de är välkända och renommerade. Vissa mindre skolor kommer att envisas med att ha helt egna (och inkompatibla) betygssystem. De flesta skolor kan dock förväntas att ansluta sig till någon form av gemensam betygskala. Dessa betygsskalor kan underhållas av statliga och privata, sinsemellan konkurrerande, institut. En skola som anknyter sig till ett institut betalar avgift till detta i utbyte mot att institutet garanterar att deras betyg svarar mot institutets normer.

Bortsett från att dessa förändringar möjliggör en rikare undervisning i grund- och gymnasieskola, innebär de också större friheter till universiteten. De kan t ex ha en egen uppfattning om vilken bildning de tycker är viktig för de elever som ska utbildas till t ex jurister, ingenjörer eller läkare.